CANDIDE

Jag läste boken och jag analyserar den lite kortfattat.

Boken Candide skrevs av Voltaire under 1700- talet och den handlar om den unge Candides historia för 2500 år sedan. Romanen inleder med hans uppväxt hos baronen Von Thunder-ten-Trunckhs, i hans underbara slott. Husets orakel, Pangloss, den vettiga filosofen, undervisar Candide gång på gång och övertygar honom att vi lever i den bästa av världar. En ung och vacker kärlek växer mellan pojken och baronens dotter, Kunigunda, men som inte varade länge på grund av att den upptäcktes snart av baronen. Med ilska i sig, slänger han Candide ut ur slottet. Den fantastiske författaren Voltaire, i min synvinkel, ville beskriva hur världen var då, genom att sätta Candide i många olika äventyr och upplevelser. Samtidigt ville han att boken skulle vara ett motstånd mot Leibniz teori, som representeras av läraren Pangloss, ”vi lever i den bästa av alla möjligas tänkbara världar”. Boken fortsätter med korta berättelser om Candides resor och äventyr runt jorden för att hitta Kunigunda.

Efter ett tag, fylld med händelser, råkar Candide möta på sin gamla lärare Pangloss, i Lissabon, där de berättade för varandra en hel del, om vad de hade gått igenom. Under konversationen, får Candide reda på att hans kärlek, Kunigunda, var död. Pangloss undervisning verkar inte alls stämma, verkligheten tycks påvisa bara motsatsen hela tiden. Candide hade förut varit instängd i en perfektion när han bodde på slottet, han visste inte hur världen egentligen såg ut, han såg världen endast genom Pangloss ord. Men det verkade inte alls vara så! Det fanns inte bara fred, lycka och rikedom. Candide insåg att det fanns mycket mer. Han fick uppleva och se slaveri, krig, jordbävningar, fängelse, i den stora världen där han hela tiden råkar ut för nya händelser. Efter flera upplevelser både bra och dåliga, så hamnar han helt plötsligt i Eldorado, där allt han fick lära sig från sin lärare Pangloss, egentligen stämde. Alla är lyckliga och en sådan sak som pengar verkar inte vara ett bekymmer för någon. Pojken Candide känner sig bra där, men beslutar ändå att fortsätta leta efter sin älskade Kunigunda, som han äntligen hittar till slut. Dessa upplevelser, händelser och äventyr, har fått Candide att skapa en egen bild på allt runt omkring sig. Då tillsammans med alla sina vänner som han hade mött under dessa resor, ställer han sig upp och uttalar ”Låt oss nu odla vår trädgård”, allesammans med hjälp av varandra.   

Jag gillar sättet hur Voltaire skriver och hur han får fram sitt budskap, han lyckas fånga rätt ord. Författaren färgar sina sidor med hjälp av många olika adjektiv, som får fantasin hos läsaren att flöda. Personerna, platserna, kläderna, vädret och annat är väl beskrivna, men ändå så lämnar Voltaire lite utrymme till att använda fantasin och kunna skapa den bilden som man själv vill se. Han har använt mycket dialog och dialogen gör att man får en bättre bild av hur karaktärerna är som personer. Så som tuffa och kaxiga ord, kan få fram en arg och envis person, samma sak när under en dialog, den ena personen använder mer invecklade ord än den andra, som tyder då på att personen är mer sofistikerad och smart.

Boken är väldigt intressant att läsa, för att författaren får så mycket med i boken. Komiska inslag, blodiga strider, medlidande, filosofiska tankar, slaveri, lögner, drama, rikedom och självklart den vansinniga kärleken. Det finns jättemycket att prata om boken, många olika synvinklar och åsikter, men det finns en sak som sticker mig mest. Boken är gammal och den handlar om ännu äldre historier, men ändå så finns det en koppling mellan de mycket äldre tiderna och idag! Kriget, slaveriet, rikedomen, filosofin, samhället, tankesättet, m.m. Javisst, det finns skillnad, men principen är samma!

Sättet hur Pangloss får Candide att se på världen, sättet hur han pratade med pojken och fick honom att tro på någonting han inte ens har sett. Idag så dömer folk varandra, på ett dåligt eller ett bra sätt, undervärderar varandra, för att, de flesta människorna idag, har en egen ”Pangloss” någonstans! Det jag menar är att vi lyssnar, fast vi inte har sett, vi påverkas av vårat egen ”Pangloss” och vi tror på honom så länge vi är blinda och vägrar öppna våra ögon.